Stämmer det? Kanske till en del, men det gäller både kvinnor och män, unga och gamla. Allt vi gör som vidgar vår värld, ifrågasätter våra stelnade åsikter, ger ny kunskap och aha-upplevelser, ger näring åt vår nyfikenhet... allt det ger oss energi och glädje. Det är en självklarhet men just därför så viktig att förstå och komma ihåg. Därför behöver vi varandra, både i goda möten och i djupa samtal men också i möten som skaver och i lättsamma dittandattansamtal. Vi behöver rynkade pannor, ivriga, engagerade, höjda röster, fnissningar och glada skratt.
”Akkorna”, Kvinnliga Akademiker i Helsingfors, och vårt förbund har gett många av oss just ett sådant forum, som vi dessutom kunnat vara med om att utveckla och forma. Det har blivit månadsmötena, exkursionerna, bokcirkeln, samhällsforumet Aspasia, ”Vi läser tillsammans”, senare språkkaféet med svenskundervisning och läxhjälp, det årliga stipendiet till en eller flera studerande invandrarkvinnor, skrifterna ”Våra krigsminnen”, ”Barndomsminnen” och jubileumsskriften ”Akademisk kvinnokraft i 90 år”, resolutioner och insändare mot våld mot kvinnor, aktioner för konflikthanteringsundervisning i skolor och i armén, spontana insamlingar till t.ex. Röda korset, allt tack vare initiativ av medlemmar med en vidsynthet och öppenhet för världen omkring oss. Tillsammans.
Den vidsyntheten har också vår litteraturcirkel fördjupat. Den uppstod efter ett styrelsemöte i tamburdiskussionen, som inte ville sluta. Läsandets och samtalens styrka har många av oss nu fått uppleva under de tolv år vi träffats fem gånger per termin hemma hos någon av deltagarna eller på zoom under pandemin. Vi är lärare, kemister, läkare och veterinärer, psykologer, statistiker, informatörer, statsvetare... alla med sina egna ryggsäckar fyllda av kunskap, erfarenheter och livsklokskap.
Sex kvinnor eller sexton kvinnor eller allt däremellan tar fram sina böcker och sina anteckningar. Så börjar vår två timmars diskussion. Var och en berättar först hur hon har uppfattat boken vi valt och vilka tankar den väckt. Sedan bubblar diskussionen vidare, ivrigt, engagerat, eftertänksamt. Det finns naturligtvis inget rätt eller fel. Allas tolkningar och tankar är riktiga MEN underbart nog har varje bok varje gång blivit så mycket mer, då vi slutar vår träff. Vi ser och upptäcker mer, får nya perspektiv, vi omprövar vår egen läsupplevelse, vi lär oss nytt och får ord på mycket vi kanske endast anat. Tankar bryts mot varandra. Någon älskar boken och någon annan kanske säger: Den här gav mig ingenting!
När jag bläddrar i anteckningshäftena inser jag hur många olika världar och hur många livsöden vi gått in i, hur litteraturen också är en inkörsport till självreflektion och trygga samtal om ibland mycket personliga erfarenheter. De samtalen är gåvor vi får och ger.
Sirpa Kähkönens Hugo 1918 öppnade för en diskussion om vårt inbördeskrig, främst ur de rödas perspektiv. Vi insåg hur viktigt det är att beskriva ”de stora händelserna” också genom enskilda människors öden. Då reagerar läsaren, vi, med både hjärna och hjärta. I bästa fall förstår vi åtminstone något av personernas bevekelsegrunder och handlingar på grund av att vi berörs och går en liten bit i den andras verklighet. Hur krigen har påverkat de enskilda, hela familjer och släkter, nationens olika sanningar visade våra diskussioner. Vi insåg hur krigens vidrighet ännu påverkar oss, mer än vi kanske tror.
P O Enquists Legionärerna är ett exempel på en s.k. dokumentärroman, som berättar om det som kallas baltutlämningen, då Sverige 25.1.1946 utlämnade 146 baltiska militärinternerade, som sökt skydd i Sverige, till Sovjet. Den anses i Sverige ännu i dag som en av de största politiska skandalerna. Händelserna kring baltutlämningen hade varit ganska okända för flera av oss men P O Enquist gav oss förutom historiska fakta möjlighet att leva oss in i olika livsöden. Vi insåg att bakom varje beslut finns alltid en eller flera människor, som har ansvaret. Det är inte så att något bara sker. Vi diskuterade hur stormakternas maktmissbruk och egenintresse går ut över de små. Vi debatterade om hur den s.k. allmänna opinionens engagemang och upprördhet ofta är bara en sentimental gest, till intet förpliktigande. Vi funderade över sanningens ouppnåelighet både i våra egna liv och i historieskrivningen.
Angie Thomas självupplevda värld, sådan hon beskriver den i sin starka debutroman The Hate U Give (också den svenska titeln), öppnade våra ögon för hur det är att leva som svart i USA. Vi trodde vi visste mycket om rasism och fördomar men ingen av oss hade sett dem inifrån så som Angie Thomas kunde visa verkligheten i hela dess komplexitet. Att hela tiden vara på helspänn och rädd för polisen, att hela tiden vara en representant för de svarta, att redan som liten lära sig att vara försiktig och t.ex. inte stoppa händerna i fickorna, eftersom det kan tolkas som att man har ett vapen, att vara delad, en person hemma och en i skolan i en vit miljö, är fruktansvärt tungt. Många av de konflikter som finns mellan de svarta berättar hon också om via de karaktärer vi får leva med i boken. Vi använder igen både hjärna och hjärta. Begreppet BLM, Black Lives Matter, får ett innehåll utöver tidningarnas löpsedlar och Angie Thomas skapar hos oss en lite bättre förståelse för hur tungt det är med s.k. code switching och behovet eller kravet att vara en god modell för sin minoritet. I en intervju säger hon så fint:
Litteratur är
a mirror att se sig själv i
a window att öppna på vid gavel för att uppleva något nytt
a sliding glassdoor genom vilken man kan gå i andras skor och öka sin empati och förståelse.
Nora Ikstenas autofiktiva roman Modersmjölken för oss till Lettland under Sovjettiden. Vi får möta tre kvinnor, tre generationer, mormor, dotter, barnbarn och samtidigt följa landets historia. Det är en så rik bok att vi hade kunnat diskutera den länge, länge. Vi diskuterar vad det totalitära samhället gör med sina människor: stänger in i burar, kväver det självständiga tänkandet, fråntar en människa hennes utvecklingsmöjligheter, matar lögner och falsk kunskap, föder rädsla, straffar och terroriserar... Alla blir tvungna att välja sina egna överlevnadsstrategier. Men boken är också en roman om stor kärlek, som visas på så olika sätt. Vi diskuterar hur det är att älska den lättälskade och hur det är att älska den svåra och komplicerade. Vi diskuterar hur man ofta kan hjälpa andra men inte sig själv och hur vanligt det egentligen är. Vi diskuterar hur den som upplevs känslokall sällan är det, men nog bottenfrusen. Vi diskuterar hur och om man kan ge i arv förmågan att tänka själv, hur inre frihet och värdighet kan bevaras trots förtryck.
Ben Macintyres faktabok Spion och förrädare för oss in i den hisnande spionvärlden genom den berömda dubbelagenten Oleg Gordijevski, som fick sin KGB-utbildning i alla de färdigheter en agent måste ha: bl.a. att inte sticka ut, fabricera falska fakta, ljuga också för sin familj, aldrig bli för vänskaplig med någon och hela tiden leva ett dubbelliv. Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Berlinmuren 13.8.1961, kärleken till den ocensurerade musiken och litteraturen i ett öppet samhälle fick honom att inte längre tro på sitt lands system och agerande. Han rekryteras av danska underrättelsetjänsten PET till att arbeta för det brittiska MI 6 parallellt med KGB. Han anses t.o.m. ha påverkat historien. En av hans ”vänner” förråder honom men han lyckas med en dramatisk flykt via Finland komma till England 1985 och måste i dag leva på hemlig plats och får inte möta sina barn. Priset blev högt. Diskussionerna blev livliga och viktiga, för boken är avslöjande, faktaspäckad, detaljrik, spännande, obehagligt aktuell - och mycket skrämmande. Förutom att vi får ny kunskap om bekanta historiska skeenden och gestalter, förstår vi också bättre det som sker nu. Men boken föder också många frågor. Hur mycket vet vi ”på riktigt” om varandra och om vad som sker bakom kulisserna i vårt samhälle? Hur mycket förlorar vi när tilliten skadas i ett samhälle? Vem styr egentligen vår värld? Vad går man med på att göra för pengar, av äventyrslust, för en ideologi?
Vår läsning har fört oss till flera världsdelar, till Sapmi och rennäringen i Ann-Helén Laestadius Stöld, till Afrikas verklighet med Hans Roslings upplyftande Factfulness och i Chimamanda Ngozi Adichies Americanah till Nigeria och USA med komplikationen afroamerikan-svart afrikan, till Palestina och de svåra konflikterna i Susan Abulhawas Morgon i Jenin, till Israel och dess historia från 1967 kopplad till kärlek och förlusten av en son i David Grossmans På flykt från ett sorgebud, till maktkamp i Kina och Taiwan i Jung Changs De osannolika systrarna Soong.
Vi har levt med fundamentalism i Tara Westovers Allt jag fått lära mig, med konstnärskapets våndor i Juha Itkonens och Kjell Westös 7+7 Brev i en orolig tid, i en exakt beskrivning av pandemin i Hanne Vibeke Holsts Som pesten, som skrevs några år före covid 19 (!), i våtmarkernas ekologi i North Carolina i Delia Owens Där kräftorna sjunger och i svartsjukans, avundens, skvallrets, maktbegärets och rasismens träsk i Shakespeares Othello.
De här axplocken visar hur rätt Olof Lagercrantz har i sin underbara bok Om konsten att läsa och skriva: ”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sedan, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.” och Gunnar Ekelöf: ”Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”
Vi fördjupar också vår förståelse och tankevärld i samhällsforumet Aspasia, då vi inspirerade av en artikel, en film, en pjäs eller ett TV-program väljer att diskutera aktuella ämnen som mediepåverkan, nationalism, rasism, åldrande, pandemin, feminism och mycket, mycket mer, oftast med både fakta, historisk bakgrund och personliga erfarenheter. Månadsmötenas och exkursionernas intressanta föreläsningar respektive guidningar med efterföljande glada samvaro och diskussioner skapar gemenskapskänsla, ger energi och i bästa fall vilja att handla. Så har ofta våra resolutioner, insändare, spontana insamlingar och olika påverkningsprojekt fötts. Möten med vår stipendiat eller med deltagarna i språkkaféet öppnar fönster till andra kulturer och livsstilar. Dessutom möts vi i en trygg miljö, där vi får vara den vi är om vi vill. Vi representerar olika yrken och olika erfarenheter. Den kunskap vi kan dela med oss och den förståelse för andra och för oss själva som goda möten ger hör till det bästa vi får. För någon som ofta är ensam i vardagen kan träffarna också vara små lyckostunder. Allt detta blir ”en förlängning och fördjupning av livserfarenheterna”, såsom Märta Tikkanen har uttryckt det.
Eller med Tomas Tranströmers ord ur dikten Romanska bågar insikten att:
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Maj-Britt Grönholm
Kvinnliga Akademiker i Helsingfors r.f.
Tämä teksti palkittiin Suomen Akateemisten Naisten Liitto - Finlands Kvinnliga Akademikers Förbund ry:n 100-vuotisjuhlavuoden kirjoituskilpailussa 2. sijalla.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti